Senaste inläggen
Nu är det inga unga musiker som spelar när jag besöker jazzklubben i Borlänge. Kurt Järnberg har kommit med sitt band och det blir musik som de flesta nog kan lyssna på. Kurt Järnberg får fin ton i trumpeten och Roland Keijser är i högform med sin saxofon. Det borde vara fullt i lokalen.
Var är den yngre publiken? Jo, några få sitter där. Varför är de inte fler? Skolan har en del i det hela. Ja, hela samhället är skyldigt. De kommersiella intressena vänder sig till yngre med en musik det går att tjäna pengar på och från många håll propageras för klassisk musik.
Jazzen räknas ofta som en konstform, men när det kommer till anslag från stat och kommuner så vill många hellre anse att jazz är kommersiellt och ska vara självförsörjande.
Tidningarnas kultursidor verkar hellre skriva om klassisk musik än om jazz och nöjessidorna skriver om pop, rock, punk med mera. De musikformer som ofta kommer på mellanhand är jazz och visa.
Men om man bortser från de ännu yngre, så borde de som fyllt 35 och 40 hitta till jazzkonserterna. Jazzkonserten har sina fördelar. Det kostar oftast inte särskilt mycket i entré och det är städat och lugnt. Jazzmusiker börjar spela på utsatt tid och väntar inte på att publiken ska komma i stämning genom alkohol. Däremot så kanske musikerna inte har några häftiga kläder och definitivt inte så mycket ”attityd”. Det är heller ingen scenshow att tala om och ingen häftig belysning och ingen pyroteknik. Men de kan spela.
Skolan har en uppgift att i undervisningen också ta upp jazzen i alla dess former. Från min egen skoltid minns jag att jazz aldrig togs upp. Däremot så propagerades för klassisk musik och man fick lära sig att det var riktig musik, fin musik till skillnad från en del annat. Ja, nog är jazz lika fin musik som den klassiska och minst lika komplicerad att spela om man så vill.
Jazzmusiker är också oftast mycket välutbildade. Standardbanan för en svensk jazzmusiker verkar vara att det börjar i den kommunala musikskolan och fortsätter på musikgymnasium. Därefter kan det bli en musikfolkhögskola och så en musikhögskola och kanske studier utomlands. Då har musikern lärt sig spela sitt instrument ordentligt, samt lärt sig komposition, improvisation och en del annat. Jazzmusiker söker ingen snabb väg genom talang- eller idolprogram utan jobbar målmedvetet.
Många av Sveriges alla jazzklubbar lever snålt. Publiken räcker inte till utan klubbarna är beroende av sponsring och inte minst av ideellt arbete.
Det den publik som hittar till klubbarna borde göra är att ta några med sig. Om var och en tar ytterligare en med sig så fördubblas publiken åtminstone för en kväll och jag är övertygad om att en del kommer att fortsätta att komma.
Ge jazzen en chans! Svensk jazz är i världsklass och jazzskivor från Sverige skickas ut över nära nog hela världen. Det talas mycket om det svenska musikundret och den svenska musikexporten, men ordet jazz nämns nästan aldrig i det sammanhanget. Det finns exempel på svenska skivor som getts ut i Japan, men inte i Sverige. Det kanske säger något om svensk jazz.
Kalkylerna över antalet döda stiger oavbrutet. Samtidigt lämnar rapporteringen kring tillståndet för kärnreaktorerna i Fukushima varje lekman i sticket. Känslan av att inte veta vad som egentligen pågår är övermäktig.
Från norra Japan går en politisk tryckvåg över världen. Alldeles nyss var opinionerna för kärnkraft ganska stabilt positiva. Nu förändras de antagligen. I Sverige, liksom i västvärlden överlag, har en serie förträngningar byggts upp i människors medvetanden: Vi oroar oss över klimatet, ibland, sedan förtränger vi det. Vi inser då och då att de sociala nedskärningarna kan drabba vem som helst av oss, sedan förtränger vi det. Vi insåg för bara några år sedan att världskapitalismen över en natt kan förvandlas till ett stormande hav, men snart förträngde vi det. Vi har emellanåt en känsla av att den nyss alltmer hyllade kärnkraften är en livsfarlig lekkamrat, sedan förtränger vi det. Och de där förträngningarna konstituerar sammantaget en alltmer avpolitiserad värld.
Så kommer en tydlig katastrof. Förträngningarna släpper. Vad händer med oss då? Några snuddar vid de civilisationskritiska insikterna och frågar sig vad det är för slags energislukande civilisation vi byggt åt oss själva. Ja, vad ska man tänka om en civilisation - den japanska är i denna mening också vår - som är beredd att ta sådana risker för att försäkra sig om de enorma mängder energi som den industrikapitalistiska civilisationen kräver?
Människor har dött, dör, i tusental. Miljoner och åter miljoner människor är rädda, i Japan, men också här och överallt. I dessa dagar tycker sig nog rätt många stå vid de avgrunder som omger denna civilisation.
Nationalteatern var ett stående inslag under de följande åren, inte minst på stökiga fester där alkohol och hasch inte var ovanligt.
Jag och min kompis (som ägde skivan) kunde snart alla texterna, vi sjöng med i titellåtens verser och refräng, det härliga introt i ”Lägg av”: (”Lägg av, ni fattar ingenting!”) och inte minst den gungande ”Bängen trålar”, där den skönt raspiga sångrösten berättar hur fint det känns att ligga i parken en solig dag och röka braj. Se bara till att inte snuten tar dig.
Vi gick i åttan och nian och de här låtarna handlade om oss. Det var små historier om förortsungdomar som levde hårt i betongförorter. Visst kunde vi festa och skråla och vara uppkäftiga mot överheten – men i slutändan skulle de flesta av oss hamna på tråkiga, dåligt betalda jobb om vi inte gick arbetslösa. Vi skulle fastna i en förort som ensam mamma, vi skulle bli pundaren som sålde droger på torget, eller småtjuven med klippkort till kåken. Några av oss skulle dö på kuppen. Framtiden var mörk för arbetarnas barn, det var Nationalteaterns budskap.
Och det stämde, två av mina bästa kompisar från den tiden försvann in i drogträsket och kom aldrig tillbaka. Men som ung förstod jag inte det ironiska i titeln ”Livet är en fest”, inte heller att låtarna var politiska, mot droger och kapitalism. Vi uppfattade dem som drogromantiska och det småkriminella livet som Nationalteatern sjöng om var ju häftigt. Den medryckande musiken förstärkte det. Det var en spark mot det svenssonliv våra föräldrar levde, vi hade andra planer. Vi var fulla av liv och drömmar och vi kände igen verkligheten som bandet sjöng om.
Nej, då visste jag inte att Nationalteatern var en teatergrupp från Göteborg och att ”Sveriges styvbarn” och ”Speedy Gonzales” kom från antidrogpjäser som spelades ute på skolor och ungdomsgårdar. Idag har jag lyssnat igenom bandets produktion och nu hör jag förstås vänsterbudskapet. Men framför allt är det musiken på ”Livet är en fest” och uppföljaren ”Barn av vår tid” som inte låter som den svenska proggen gjorde på 70-talet. Nationalteatern spelade rak men melodiös rock, med mycket tuffhet och aggressivitet. De var proggare och socialister men musiken klingar av amerikanska influenser, av Dylan, Lou Reed och David Bowie.
Nationalteatern gjorde ett halvdussin plattor med Ulf Dageby och Anders Melander som drivande musikaliska krafter. Det varvades med musikteaterprojekt som ”Rockormen” och arbetarspelet ”Vi äro tusenden”. Men för ”Livet är en fest” kommer bandet att leva vidare, plattan framstår än idag som en helgjuten svensk rockplatta, en klassiker. Och i dessa schlagertider kanske man får lov att påminna om Nationalteaterns hit från 1975, singeln ”Doin’ the Omoralisk Schlagerfestival”, en vass replik till Abbas seger i Brighton året före.
”För mig är han helt okänd” .”Juholt, vem är det”. ”Jag har aldrig hört talas om”, är kommentarer om Håkan Juholt som föreslagits bli ny partiledare. Det känns positivt att många upplever honom som ett oskrivet blad. Han har inte tillhört den innerst kärnan i socialdemokraterna > och har därmed ingen börda på sina axlar. Håkan Juholt inser betydelsen av fackliga värderingar och vill reparera a-kassan och sjukförsäkringen. Han är också rak och tydlig. En sådan ledare behöver socialdemokraterna.
Men partiet består av betydligt fler än honom och socialdemokraterna har mycket att jobba med. Och sanningen i vitögat: det här är partiets sista chans att resa sig. Jag har länge retat mig på hur lamt, viljelöst och handfallen partiledningen varit. Att socialdemokraterna trott att de måste högeranpassa sin politik för att få röster. Det är ynkligt.
Politik har också förvandlats till ett yrke, istället för att vara ett förtroendeuppdrag. Inom socialdemokraterna finns det många som enbart sysslat med politik och aldrig haft ett annat yrke.
En sådan är Mikael Damberg som många i partiets högerfalang vill se på partiledarposten. Socialdemokraterna måste inse att det inte enbart går att leva i en värld där man fattar politiska beslut. Någon gång måste man också leva i den värld där man ser konsekvenserna av sina handlingar.
Socialdemokraterna måste också bli tydligare i att facken och näringslivet tillsammans ska jobba för trygga arbetsplatser, fler arbetstillfällen och rättvisa villkor. Att jobba för att alla människor ska ha möjlighet att få en bra utbildning och att sadla om när som helst i livet. Det stärker Sveriges konkurrenskraft.
Politiken måste också gynna både storstad och landsbygd. Framförallt måste socialdemokraterna lära sig att lyssna på människor och omvandla ord till handling.
I romanen möter vi en ung student vid namn Marcus Messner. Året är 1951 och Koreakriget pågår som bäst. Marcus Messner har växt upp i en till synes väl fungerande judisk familj. Hans far är judisk koscherslaktare som har en egen liten rörelse med tillhörande köttbutik. Marcus har alltid hjälpt fadern i hans slakt- och köttaffär. Nu måste fadern släppa ut sin älskade son i en farofylld värld. Denna ångest rider honom hårt.
Här finns också romanens grundläggande konflikt. Kampen mellan en yngling som vill prova sina vingar och en fader som är på väg att förlora förståndet på grund av sitt oresonliga kontrollbehov gällande sitt enda barn, sin ende son. Marcus ser ingen annan utväg än att ge sig iväg till ett college i Ohio som ligger på en dagsresas avstånd från hans hem i Newark, New Jersey. Här möter han kärleken i en ung kvinna med ett mycket mörkt förflutet. Han är sexuellt oerfaren men får i denna relation uppleva desto mer.
Det är en mycket tätt skriven roman. Här finns en underliggande stämning av katastrof. Philip Roth kan gestalta sina karaktärer på ett synnerligen trovärdigt sätt. Det finns en mycket underhållande nyckelscen i romanen när Marcus Messner möter sin rektor på Winesburg College. Rektorn vill veta hur det går för honom. Han tycker det är lite märkligt att Marcus bytt studentrum på bara några veckor. Hur klarar han egentligen det sociala livet på skolan? Marcus är ju begåvad men han är varken medlem i någon studentförening och har heller inte visat något intresse för skolans basebollag. Dessvärre har Marcus heller inte visat sig under andakterna i kapellet.
Marcus provoceras av rektorns frågor. Han argumenterar för sin sak och polemiserar mot rektorn. Marcus är anhängare till Bertrand Russels ateistiska syn på religionen. Han slåss med näbbar och klor för att försvara sitt oberoende, sin rätt att välja bort religionen som en ledsagare i livet. Stora delar av den dialog som tillskrivs Marcus Messner har författaren ordagrant tagit från Bertrand Russells föreläsning "Why I Am Not a Christian". Marcus söker också kraft i den kinesiska nationalsången som hyllar kollektivets urstyrka. Så fullbordas romanens idé om människans fullständiga motsägelsefullhet och tillkortakommanden.
För trots att Marcus Messner vet vad han innerst inne borde göra i olika situationer så hamnar han oerhört fel och allt slutar också i total katastrof. Det är som om hans öde är beseglat från första till sista raden i romanen. Philip Roth väver ihop allt på ett snyggt sätt, byter berättarperspektiv i slutet för att distansera sig från romanens huvudrollsinnehavare. Philip Roth har ett språk som fungerar i alla delar. Inga överlastade metaforer eller slarvigt komponerade meningar. Ja, Indignation, lever upp till förväntningarna som författaren grundlagt med bland annat romanerna Amerikansk pastoral, Gift med en kommunist och Skamfläcken.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|